Mordet på statsminister
Olof Palme

Den 28 februari 1986, runt klockan elva på kvällen, lämnade statsminister Olof Palme biografen Grand i centrala Stockholm tillsammans med sin fru Lisbeth och sonen Mårten med flickvän. Efter ett kort samtal utanför biografen började Olof och Lisbeth Palme promenera söderut längs Sveavägen, mot deras bostad i Gamla stan. Efter att par hundra meter korsade de gatan till den östra trottoaren då Lisbeth ville titta i ett skyltfönster. De fortsatte sedan söderut längs Sveavägen.

När Olof och Lisbeth passerade inredningsbutiken Dekorima (som numera heter Kreatima) och nådde korsningen mellan Tunnelgatan och Sveavägen kom en man upp bakom paret. Han avfyrade två kulor. Den första träffade Olof Palmes rygg på 140 centimeters höjd och genomborrade matstrupen, luftstrupen, stora kroppspulsådern och bröstbenet innan den lämnade hans kropp. Den andra kulan, som avfyrades någon sekund senare, missade Lisbeth Palmes kropp med en hårsmån. Sjukhuspersonal upptäckte senare att kulans linje hade löpt parallellt med hennes rygg och lämnat rispor på skulderbladen. Man antog att Lisbeth vände sig om i samma ögonblick som kulan avfyrades.

Polisen bedömde de uppgifter som Victor Gunnarsson lämnade i förhöret som osäkra, och vid senare vittneskonfrontationer pekades han ut av vittnen från Tunnelgatan och biografen Grand. Kriminaltekniker vid Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) upptäckte dessutom spår på Victor Gunnarssons jacka som tydde på att han nyligen hade avfyrat ett vapen. Det gick dock inte att fastställa huruvida det vapen som Victor Gunnarsson hade använt var av samma typ som det som hade använts vid mordet av Olof Palme.

I december 1993 hittades Victor Gunnarsson nästan nakna kropp cirka 30 mil från hans lägenhet i Salisbury, North Carolina.

Victor Gunnarsson försattes på fri fot den 16 mars, men tipsen om hans uttalade hat mot Olof Palme fortsatte att strömma in. K.G. Svensson, förundersökningsledare för spåret, tillsatte en speciell grupp utredare som skulle fortsätta granska Victor Gunnarsson. Med tiden visade sig dock slutsatserna från SKL vara icke-avgörande, och trots de många vittnesmål som beskrev Victor Gunnarssons hat mot Olof Palme hittades inget konkret som tydde på att han var skyldig till mordet. Förundersökningen mot Victor Gunnarsson lades ned den 16 maj 1986.

Tillslaget genomfördes tidigt på morgonen den 20 januari 1987. Den slutliga listan över tillslagsobjekt innehöll 22 namn, och samtliga personer hämtades in för förhör. Tillslaget blev dock resultatlöst. Majoriteten av personerna som hämtades in på förhör släpptes inom några timmar, och inom ett par dagar hade samtliga personer släppts på fri fot. Månaden därpå, i februari 1987, beslutade regeringen att utredningsarbetet skulle omorganiseras. I samband med omorganisationen förlorade PKK sin status som utredningens huvudspår.

Omorganisationen innebar också att spaningsledare Hans Holmér förlorade ansvaret för utredningen, och han lämnade samtidigt sin tjänst som länspolismästare i Stockholm. Efter pensionen skrev han boken Olof Palme är skjuten! som beskriver Palmeutredningens första år. Han blev senare en framgångsrik författare av detektivromaner.

Polisen visade tidigt intresse för Sollentunabon Christer Pettersson. Den 28 maj, två månader efter mordkvällen, hördes han om sina förehavanden på mordkvällen. Ett år senare, i början av 1987, började polisen få tips om att Christer Pettersson liknade den fantombild som polisen hade publicerat. När spaningsledningen började fokusera på kvarteren kring mordplatsen i slutet av 1988 blev Christer Pettersson åter aktuell. Han hämtades in för förhör den 14 december 1988, och fick samtidigt delta i en serie vittneskonfrontationer med bland annat Mårten Palme, Olof Palmes son.

Konfrontationen spelades in på film, och när Lisbeth Palme fick se videoinspelningen pekade hon ut Christer Pettersson som sin makes mördare. Christer Pettersson häktades strax därefter.

Den 15 september 2004 greps Christer Pettersson i Sollentuna centrum. Han fördes till Karolinska sjukhuset i Stockholm för att få en skada i armen kontrollerad. Efter att skadan – en fraktur – hade behandlats skickades Pettersson till beroendeakuten på St. Görans sjukhus. När han lämnade beroendeakuten morgonen därpå halkade han på en isfläck, föll och slog huvudet i asfalten. Christer Pettersson återfick aldrig medvetandet. Han avled på Karolinska sjukhuset klockan 12:55 den 29 september 2004.

Dåvarande statsminister Göran Persson kommenterade hans bortgång med orden “Det är ett tragiskt liv som nu har kommit till sin ände.”

I början av 2016 gick merparten av Palmegruppens medarbetare i pension, och nya medarbetare rekryterades. Åklagare Krister Petersson började leda utredningen år 2017. En ny genomgång av materialet i utredningen påbörjades, och Stig Engströms avvikande vittnesmål gjorde honom intressant.

I förhör och i intervjuer med medier uppgav Engström att han hade försökt rädda livet på Olof Palme efter skjutningen, att han pratade med Lisbeth Palme under mordnatten och att han hade visat poliser i vilken riktning gärningsmannen hade flytt. De redogörelserna styrktes inte av övriga vittnen eller av de poliser som var på plats vid mordplatsen. Stig Engströms utseende vid den tiden stämmer även med signalementen som övriga vittnen gav av mördaren: mörk rock, keps eller mörk mössa, och en handledsväska.

I en intervju med DN sa Olof Palmes son, Mårten Palme, att han var besviken över bristen på ny teknisk bevisning men att han och hans bröder tror att Stig Engström är gärningsmannen. “Det är klart att man får leva med att det fortfarande finns en osäkerhet om det stämmer, men det är så långt man kan komma.” Statsminister Stefan Löfven sa att det inte är regeringens roll att recensera åklagarens slutsatser, men att “det allra bästa hade varit teknisk bevisning, någon som hade kunnat visat att det blivit en fällande dom”.

Kriminologen Leif GW. Persson riktade kritik mot att Palmegruppen pekade ut Stig Engström utan att kunna stärka det med ny bevisning, och menade att “bättre mylla än så här finns inte för konspirationsteoretiker”. Hans bild delades av privatspanarna och författarna Lars Borgnäs och Gunnar Wall. “Det är en total brist på uppgifter som knyter Skandiamannen till mordet. Jag tycker det är anmärkningsvärt att man pekar ut en namngiven, därtill död person, utan att ha mer på fötterna”, sa Lars Borgnäs.

34 år efter att Olof Palme sköts i ryggen vid korsningen mellan Tunnelgatan och Sveavägen är Palmeutredningen nedlagd. Vissa kommer att acceptera Palmegruppens slutsats att Stig Engström är gärningsmannen. Andra kommer att hålla fast vid Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson. Många kommer att fortsätta tro att mordet är ett resultat av en större konspiration. Kanske med Sydafrikas regering, högerextrema falanger inom den svenska polisen, eller den nordamerikanska säkerhetspolisen bakom kulisserna.

Palmeutredningens nedläggning är ett avslut, men inte det avslut som många hade hoppats på. Mordet på Olof Palme förblir en gåta utan säkra svar. Ett sår i svensk historia som aldrig kommer att läka.